”K. Achte har funnit, att en inbunden person är den som lider mest av de cancerformer som utvecklas snabbast. I denna undersökning från universitetet i Helsingfors 1966 fann man, att de som led mest var de som inte ville veta sanningen om sin beläggning. De avvisade och/eller trängde bort informationen – en utvidgning av det som de redan gjorde på det inre planet. De tenderade att tränga bort sanningen även när de blev informerade. Det står klart att bortträngning är cancerframkallande.”(ARTHUR JANOV i boken ”Det nya primalskriket”)
”1984 vid Nationella Kongressen i Endokrinologi i Canada visade K. Tsunashima, att man genom hämning av endorfiner funnit en användbar cancerterapi för djur. Efter det att man överfört cancer till möss, fick de injektioner med vissa slag av endorfiner. Resultatet blev att injektionerna befrämjade cancerväxt. Märkvärdigt. Smärtlindrande kemikalier befrämjar sjukdom; eller om vi ställer saken på sin spets, skulle vi kunna säga, att bortträngning är liktydigt med sjukdom. När samma djur sedan injicerades med naloxone, en endorfinantagonist ökade både deras lidande och deras överlevnadsfrekvens avsevärt. Många studier har kommit till samma slutsats. I huvudsak är det så att aktivt lidande ökar chanserna till överlevnad, medan bortträngning minskar dem. Alltså är smärta plus bortträngning lika med sjukdom; medan ångest utan bortträngning kan betyda överlevnad. Det är inte bara smärta som gör oss sårbara för sjukdom; det är smärta plus bortträngning.”(ARTHUR JANOV i boken ”Det nya primalskriket”)
”Forskning visar att det är större sannolikhet att den som har mycket bortträngning och är ”inåtorienterad” får sjukdomar, som drabbar immunsystemet, medan en mycket intensiv person är mer benägen att få en hjärtåkomma eller ett slaganfall. Följaktligen verkar formeln ha följande utseende:
Smärta + Bortträngning = Sjukdom
Smärta + Lidande = Överlevnad
Slutsatsen här blir att aktivt lidande är, om inte kurativt, så åtminstone lindrande. Det verkar som om akut ångest och smärta, när känslan tillåts och upplevs direkt, skulle kunna förebygga katastrofala sjukdomar.
Hur kan det vara så? Hur kan det komma sig att det hjälper en att överleva om man känner ångest? För det första befinner sig kroppen i harmoni under sådana omständigheter. Man har ont, och man känner det. Man fungerar i en verklighet som är konsistent. En person, som har ont men som fortsätter att fungera som om det onda aldrig existerat, är uppenbarligen inte i harmoni med sig själv. Det pågår ett inre krig, där en del av systemet bekämpar en annan.
Tvärtemot vad man tidigare trodde, så är det i det långa loppet adaptivt att känna smärta, medan det inte är adaptivt att inte känna smärta. Låt mig bara få tillägga att det för barnet är adaptivt att inte känna smärta, men att det i det långa loppet blir icke-adaptivt. Här har vi ytterligare ett exempel på dialektiken: det som räddar livet på oss, när vi är små – bortträngning – är det som slutligen blir vår död. Så när någon undrar om man kan dö av brist på kärlek, är svaret ja. Stora svårigheter och brist på tillgivenhet tidigt i livet ger upphov till smärta och senare bortträngning. Smärta är bortträngningens raison d’être. Det är smärtan, som för in den i livet.
Jag har här givit exempel på användning av naloxone som ett sätt att blockera bortträngning. Det finns ett annat sätt att uppnå samma resultat utan kemikalier – låta personen känna (det vill säga återuppleva) och integrera sin smärta. Primalterapi bidrar enligt min åsikt till att minska behovet av endorfiner och i sin tur, bortträngning. Till skillnad mot neurosen, som kan liknas vid en kontinuerlig dos morfin, kan primalterapi liknas vid en stark dos naloxone. Det befrämjar överlevnaden, därför att den på naturlig väg minskar bortträngningen genom att ta itu med det element som först skapade bortträngningen – smärtan.”(ARTHUR JANOV i boken ”Det nya primalskriket”)
OBS! – Arthur Janov använder begreppet ”neuros” (eller neurotiker) som något vanligt förekommande = att omedvetet leva i en illusion p g a bortträngning
”1984 vid Nationella Kongressen i Endokrinologi i Canada visade K. Tsunashima, att man genom hämning av endorfiner funnit en användbar cancerterapi för djur. Efter det att man överfört cancer till möss, fick de injektioner med vissa slag av endorfiner. Resultatet blev att injektionerna befrämjade cancerväxt. Märkvärdigt. Smärtlindrande kemikalier befrämjar sjukdom; eller om vi ställer saken på sin spets, skulle vi kunna säga, att bortträngning är liktydigt med sjukdom. När samma djur sedan injicerades med naloxone, en endorfinantagonist ökade både deras lidande och deras överlevnadsfrekvens avsevärt. Många studier har kommit till samma slutsats. I huvudsak är det så att aktivt lidande ökar chanserna till överlevnad, medan bortträngning minskar dem. Alltså är smärta plus bortträngning lika med sjukdom; medan ångest utan bortträngning kan betyda överlevnad. Det är inte bara smärta som gör oss sårbara för sjukdom; det är smärta plus bortträngning.”(ARTHUR JANOV i boken ”Det nya primalskriket”)
”Forskning visar att det är större sannolikhet att den som har mycket bortträngning och är ”inåtorienterad” får sjukdomar, som drabbar immunsystemet, medan en mycket intensiv person är mer benägen att få en hjärtåkomma eller ett slaganfall. Följaktligen verkar formeln ha följande utseende:
Smärta + Bortträngning = Sjukdom
Smärta + Lidande = Överlevnad
Slutsatsen här blir att aktivt lidande är, om inte kurativt, så åtminstone lindrande. Det verkar som om akut ångest och smärta, när känslan tillåts och upplevs direkt, skulle kunna förebygga katastrofala sjukdomar.
Hur kan det vara så? Hur kan det komma sig att det hjälper en att överleva om man känner ångest? För det första befinner sig kroppen i harmoni under sådana omständigheter. Man har ont, och man känner det. Man fungerar i en verklighet som är konsistent. En person, som har ont men som fortsätter att fungera som om det onda aldrig existerat, är uppenbarligen inte i harmoni med sig själv. Det pågår ett inre krig, där en del av systemet bekämpar en annan.
Tvärtemot vad man tidigare trodde, så är det i det långa loppet adaptivt att känna smärta, medan det inte är adaptivt att inte känna smärta. Låt mig bara få tillägga att det för barnet är adaptivt att inte känna smärta, men att det i det långa loppet blir icke-adaptivt. Här har vi ytterligare ett exempel på dialektiken: det som räddar livet på oss, när vi är små – bortträngning – är det som slutligen blir vår död. Så när någon undrar om man kan dö av brist på kärlek, är svaret ja. Stora svårigheter och brist på tillgivenhet tidigt i livet ger upphov till smärta och senare bortträngning. Smärta är bortträngningens raison d’être. Det är smärtan, som för in den i livet.
Jag har här givit exempel på användning av naloxone som ett sätt att blockera bortträngning. Det finns ett annat sätt att uppnå samma resultat utan kemikalier – låta personen känna (det vill säga återuppleva) och integrera sin smärta. Primalterapi bidrar enligt min åsikt till att minska behovet av endorfiner och i sin tur, bortträngning. Till skillnad mot neurosen, som kan liknas vid en kontinuerlig dos morfin, kan primalterapi liknas vid en stark dos naloxone. Det befrämjar överlevnaden, därför att den på naturlig väg minskar bortträngningen genom att ta itu med det element som först skapade bortträngningen – smärtan.”(ARTHUR JANOV i boken ”Det nya primalskriket”)
OBS! – Arthur Janov använder begreppet ”neuros” (eller neurotiker) som något vanligt förekommande = att omedvetet leva i en illusion p g a bortträngning
Egna funderingar:
Att bortträngning skulle vara cancerframkallande är nog en sanning med modifikation. Kanske är det så att vederbörande vill leva sitt liv till fullo i en illusion som känns bra för att de någonstans på själsnivå vet att deras tid här lider mot sitt slut.
Notera att smärtlindrande kemikalier befrämjar sjukdom - något som vi alla kanske borde tänka på när vi känner oss lite krassliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar