Ni anar inte hur många vänner jag hade som satt och väntade på att jag skulle bli klar med denna uppgiften i psykiatriutbildningen. Vem i vår ålder har inte kommit i kontakt med missbruk i familjen, släkten, bekantskapskretsen eller på arbetsplatsen? I Göteborg får man se lite då och då människor med delirium, speciellt runt Feskekyrkan. Det rör sig om alkohol, narkotiska preparat, syntetiska droger till värktablettmissbruk. Som behandling ges oftast ett annat beroendeframkallande gift, man ersätter ett gift med ett annat, ett beroende blir till ett nytt litet beroende. Man får hjälp med att sluta röka, ersättningsläkemedlet ställer till oreda i hormonsystemet, vilket leder till övervikt och depression. Till och med Onico som snusarna tar till hjälp för dem in i en depression. Bingo säger jag bara, för vem förstår Ni säkert.
Något annat som jag funderar över är att hur kan dessa individer helt medvetet fördärva sig själva och sin kropp när de oftast är väldigt rädda för att dö. Vissa struntar i vilket och om de dör så spelar det ingen större roll. En väninnas syster super sig redlös för att slippa tänka på döden och dess följder ifall hon skulle dö och lämna familjen. Helgerna spenderas med att behandla ångesten med alkohol. Det finns andra aspekter att fundera över som tidens melodi – om andra dricker så måste jag också göra det, annars så blir jag annorlunda och utstött. Andra får dras med negativa effekter men inte jag.
Handlar det om en rebellisk kontroll ifrån tonåren som tas med in i vuxenlivet? Mycket tyder på det. Jag kan, jag vill, jag bestämmer, du talar inte om för mig vad jag skall göra, för att helt plötsligt sluta med att man inte längre har någon kontroll kvar alls. Man blir ett offer för sina egna laster, något man oftast själv valt att leka med. Varför undrar man, vad är det som måste dövas och glömmas bort. Ibland kan det handla om fysisk smärta men jag tror att den psykiska smärtan är överrepresenterad. Istället för som vid en schizofren psykos så skapar man en drömvärld i ruset. Skillnaden är att man lättare kan ta sig in i dimman.
Inte nog med att individen ställer till det för sig själv, de drar alla andra runt om ner med sig. Alla i omedelbar närhet blir drabbade på det ena eller det andra sättet.
Visst kan man hjälpa en missbrukare att bli fri från sitt beroende men för det krävs att de inser sitt problem, förstår vart det leder samt att de är motiverade till att ta sig ur det. Det räcker inte bara med att leva på hoppet när kroppen skriker, ett mål och en järnvilja måste finnas i botten.
Vi sitter alla vid vårt eget roder och har rätt att styra dit vi vill, men det får inte bli på bekostnad av våra nära och kära, eller våra barn. Det är fruktansvärt egoistiskt att förorsaka dem vi älskar och som älskar oss denna ohyggliga smärta som man upplever när man ser någon fördärva sig själv och hela sitt liv.
Ett annat bingo blev det när forskarna kom ut med förklaringen att det är ärftligt betingat. Sitter det i generna så är man ju ett sjukt offer och där flög det egna ansvaret sin kos. Kvar har man offermentalitet, psykiska besvär och fysiska symptom enligt någon modell. Bra för då tillhör man den gruppen. Sedan blir det likt min grupp mot den andra välordnade och det är kanske därför som före detta missbrukare är så framgångsrika när de deltar i ett behandlingsprogram. Man vet ju vad man talar om först när man gått igenom det själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar